Järnframställning av myrmalm i Gropugn!

Så var det dags igen! Järnframställning på gammalt vis med myrmalm som råvara och ved som bränsle. För tredje gången har jag besökt KG Lindblad i Hammarede i Jämtland för att göra järn i gropugn och schaktugn.

Den här gången var vi ett gäng på sex personer från föreningen Våga Smida som tillsammans beställt kursen via Bäckedals Folkhögskola i Sveg. I tre dagar högg vi ved, krossade kol, skötte ugnarna och bearbetade järnet. För den oinvigde kanske det framstår som en aning meningslöst då man kan gå och köpa några kilo järn på skroten för en hundralapp! Men det är något obeskrivligt facinerande med att åtminstonde försöka sig på tekniker och hantverk som funnits i tusentals år innan vi började på att skicka farkoster till Mars och allt skall vara automatiserat och baserat på halvfabrikat. Nåja, till saken då, hur gjorde vi järn av myrmalm?

Första steget är att skaffa råvaran, själva malmen. Vi har i de försöken vi gjorde använt oss av två sorters malm som vi blandat, en från trakten runt Hammarede och en malm utanför Sveg. Den stora skillnaden mellan olika malmer som man tog från sjöar, myrar och andra järnrika marker är kanske framförallt halten av järn i malmen. Men det är inte bara att skaffa malm med högsta järnhalt som är målet, det gäller att ha goda slaggbildande egenskaper i en malm också! Slaggen behövs för av flera orsaker för att i slutänden få ett bra och smidbart järn även om man inte vill ha slagg i järnet när det är färdigprocessat!

Andra steget i att göra järn är att rosta malmen. Visserligen finns det gamla beskrivningar på ugnar där man kunde lägga malmen direkt i ugnen men det kräver speciellt byggda ugnar och speciell malm och var nog mycket ovanligt på våra breddgrader. Själva processen man är ute efter vid rostning av malm är att bränna bort allt organioskt material från malmen och att torka malmen från både fukt och kemiskt bundet vatten. Man vet att rostningen lyckats om malmen efter rostning blivit magnetiskt! Själva rostnignen går till så att man bygger ett bål som man lägger den råa malmen uppepå och sedan sätter fyr på alltihopa. Efter det brunnit ut har man rostad malm blandat med kolrester som man sedan sållar bort.

Själva processen i ugn börjar med att förvärma ugnen minst ett dygn före användandet. Dett görs genom att elda lite föriktigt med någre vedträn i taget i ugnen, och ja! Det kräver nattliga aktiviteter! Sedan fyller man gropugnen med fint huggen ved som sedan brinner/kolar till sig och bildar en full ugn med träkol. Nu är det dags att börja tillsätta rostad järnmalm och kol i beprövade recept lite beroende på malm och typ av ugn. Vi tillsatte i gropugnen 12 kg malm i omgångar utan att tillsätta nytt kol. I schaktugn tillsatte vi rostad järnmalm varvat med kol då schaktugnen har betydligt mindre mängd kol vid start av processen. En viktig del i processen är luftmängden som tillförs. Lufttillförsel skedde förr i tiden med hjälp av blåsbälgar och det tekniken fungerar än idag och kommer väl till pass när vi som i Hammarede befinner oss ute i skogen långt från eletricitet och andra moderniteter! Olika luftmängder behövs för olika ugnar och lufttillförseln skall vara jämn under hela processen med viss ökning den sista timmen innan allt är klart. Själva kemin och fysiken kring vas som sker i ugnen under processen är densamma som i moderna masugnar i dagens järnverk! I korta ordalag kan man beskriva det som att de små järnkornen på sin väg ner igenom ugnen till botten (under inblåset) skall genomgå en del kemiska förvandlingar och rent fysiskt bilda en homogen massa som vi kan ta upp och bearbeta till smidbart järn! Kemin består främst i att järnet skall reducerars på sitt syre i processen och att järnet skall skiljas från slaggen på ett bra sätt. I en del ugnar kan man i botten ta bort en lucka eller dyligt och tappa slagg som då skall rinna ut om processen gått bra. Detta gör man strax före man tar upp luppen/järnklumpen.

Väl uppe ur ugnen gäller ordspråket "det gäller att smida medans järnet är varmt" i allra högsta grad! Man får bara en chans att bearbeta luppen (som klumpen kallas) med den höga tempraturen som den har dirket från ugnen! Det är svårt att i en liten smedja/ässja sedan värma upp en så stor klump till de tempraturer som behövs. Att snabbt, med hjälp av en träklubba och stor tång med spadliknande käftar, så fort man fått upp luppen bearbeta den är en av de viktigaste stegen för att få en lyckad bearbetningsprocess sedan.

När luppen har genomgått den första, viktiga, behandlingen återstår många timmars arbete med slägga och hammare i en smedja! Vill man kan man efter en första bearbetning av luppen ta till en viss modernitet i arbetet, en luft eller fjäderhammare! Trots dessa maskiner återstår flera timmars arbete innan man har en järnten som sedan kan användas för att smida något föremål.

Tja, en MYCKET förenklad beskrivning av vad jag pysslat med i två dygn i Jämtlandsskogarna! Och jag kommer att göra nya försök vid nya tillfällen. Tack KG & alla kamrater, jag kommer tillbaka ett annat år igen! Nu kan jag i mitt CV skriva att jag sammanlagt varit med och gjort 12 järnframställningsförsök (om nu någon bryr sig) som resulterat i sammanlagt 20 kilo järn! Men jag är lååångt ifrån fulllärd i ämnet :-)