Blacksmith marathon -del II (workshop med Uri Hofi)

Under de 5 dagarna i Smedjebacken hade jag även anmält mig till två workshops med en verklig profil i smidesvärlden, Uri Hofi från Israel.

Ena workshopen handlade om smide i lufthammare, pågick i sex timmar och var lärorikt för mig som bara någon gång prövat på att banka lite järn i lufthammare. Nu fick man pröva på att smida olika former och mönster och lära sig hur olika vinklar och olika typer av verktyg i lufthammaren påverkar form och utseende. Intressant och jätteroligt! jag har ju tillgång till en lufthammare i smedjan där jag hyr in mig så den skall jag nog använda mig av i större utsträckning nu när jag ser vad man kan göra, och hur. Bilderna visar olika former vi fick pröva på att smida i hammaren och är i sig inga färdiga föremål.

Den andra workshopen var mer en föreläsning/förevisning i arbetsteknik som i huvudsak gick ut på två saker, ergonomi och effektivitet! Uri Hofi är över 70 år och smider med lätthet men ändå med den styrka som krävs. Ergonomiskt tänkande är förståss en nyckel till att orka hålla på och att göra det år ut och år in utan att ta skada i leder och muskler. Uri Hofi har även tagit fram ett antal verktyg, som enligt hans uppfattning främjar det "ergonomiska tänket". Jag kostade faktiskt på mig att köpa den hammare han menar är den optimala designen, framtiden får utvisa huruvida Uri Hofi hammaren passar mig? Uri:s bestämda uppfattning är att de flesta i världen förkommande smideshamamre är sprungna ur traditionen, en tradition som inte alltid har ergonomiska och/eller tekniska orsaker. Tanken med den hammare Uri Hofi tagit fram är att den skall minska belastning på handleder, armar och axlar samt ge optimal balans och kraft i alla olika vinklar och lägen man behöver smida. det är inte utan man kommer att tänka på uttrycket, Det finns många funktioner på ett järnspett! :-)

Under workshopen visade Uri även på den andra viktiga lärdomen under dagen, att arbeta så att man formar järnet så mycket som möjligt på varje hammarslag samt att man smider på ett sådan sätt att järnet håller värmen maximalt. En sådan liten teknisk detalj var att så mycket som möjligt smida med järnet i vinkel mot städet så att man får minimal anläggningsyta mellan varm järn och det kalla städet! Luft kyler järnet mindre än städet så man skall inte hålla "hela" järnet på städet utan bara den del man slår på!

Tja finns mycket att säga men jag var på det hela nöjd och det var en mycket färgstark person som jag senare förstått "inte går hem i alla stugor". kanske vi i Sverige inte är vana med kulturen där man i starka ordalag mer eller mindre dömmer ut ett traditionellt arebtssätt och traditionellt utformade verktyg? Eller så har vi bara glömt bort hur de gamla mästersmederna arbetade för 100 år sedan eller mer, i det tysta och med en lärling som den enda arvtagaren av kunskapen?