Idag har vi plockat fram knivbladen och härdat dom samt gjort en sk anlöpning. Rena fysiklektionen som jag skall försöka förklara i korthet här.
Stål inehåller framförallt två grundämnen, kol och järn. Kol och järn som är skitkat om man skulle titta på strukturen i microskop. Det man vill vid härdning är att få en jämn blandning av kol och järn molekyler, då blir stålet hårt! Faktiskt för hårt för att bli andvändbart, därför gör man en anlöpning vilket innebär att man värmer upp stålet igen partiellt och får det något mjukare så att det inte spricker vid första bästa belastning eller slag.
Summa sumarium har vi idag värmt och kylt och värmt och kylt för att uppnå önskad hårdhet/mjukhet på stålet. Först värmer man upp knivbladet till ca 800 grader (som hjälp kan sägas att stålet upphör att vara magnetiskt vid ca 760 grader Celsius) för att snabbt kyla ner det med så jämn kylningsverkan över hela ytan som det bara går. sedan värmer man upp knivbladet i olika tempraturer för att det skall bli mjukare, olika mjukt på olika ställen. Exempelvis vill man ha ryggen på knivbladet mjukt och eggen hård även spetsen på kniven vill man kanske ha något mjukare för att den inte skall gå av vid lite belastning. Som hjälpmedel har man att följa färgnyanserna allterftersom stålet blir varmt, först gult sedan över till violett för att sedan bli blått och slutligen grått. Om stålet blir blått har härdningen i princip gått ur och du får inte kniven att hålla skärpan längre... Kanske någon har noterat hur stål blir blått om det utsätts för friktion/värme av något slag, då har du som sagt förstört härdningen!!! :-)
Tja, fysiklektion som sagt men intressant och kul. Har lagt upp ett par bilder till i fotoalbumet. För övrigt körde jag ett kvällspass och smidde mig ett laminerat knivblad igen (det första vart inte riktigt bra). Laminerat var ju som sagt en järn-stål-järn skitkning för att få både stålets hårdhet och järnets seghet...
Go kväll!
/Tomas
Stål inehåller framförallt två grundämnen, kol och järn. Kol och järn som är skitkat om man skulle titta på strukturen i microskop. Det man vill vid härdning är att få en jämn blandning av kol och järn molekyler, då blir stålet hårt! Faktiskt för hårt för att bli andvändbart, därför gör man en anlöpning vilket innebär att man värmer upp stålet igen partiellt och får det något mjukare så att det inte spricker vid första bästa belastning eller slag.
Summa sumarium har vi idag värmt och kylt och värmt och kylt för att uppnå önskad hårdhet/mjukhet på stålet. Först värmer man upp knivbladet till ca 800 grader (som hjälp kan sägas att stålet upphör att vara magnetiskt vid ca 760 grader Celsius) för att snabbt kyla ner det med så jämn kylningsverkan över hela ytan som det bara går. sedan värmer man upp knivbladet i olika tempraturer för att det skall bli mjukare, olika mjukt på olika ställen. Exempelvis vill man ha ryggen på knivbladet mjukt och eggen hård även spetsen på kniven vill man kanske ha något mjukare för att den inte skall gå av vid lite belastning. Som hjälpmedel har man att följa färgnyanserna allterftersom stålet blir varmt, först gult sedan över till violett för att sedan bli blått och slutligen grått. Om stålet blir blått har härdningen i princip gått ur och du får inte kniven att hålla skärpan längre... Kanske någon har noterat hur stål blir blått om det utsätts för friktion/värme av något slag, då har du som sagt förstört härdningen!!! :-)
Tja, fysiklektion som sagt men intressant och kul. Har lagt upp ett par bilder till i fotoalbumet. För övrigt körde jag ett kvällspass och smidde mig ett laminerat knivblad igen (det första vart inte riktigt bra). Laminerat var ju som sagt en järn-stål-järn skitkning för att få både stålets hårdhet och järnets seghet...
Go kväll!
/Tomas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar